Cân Bardd - Blomsterkransen

Då jag såg en fågel falla
likt en eld som brann
vid alla slut en låga blott
i djupet han försvann

Jag bar hans kropp i mina händer
hans smärta i mitt ord
en ensam grav vid vallmofält
förenas han med jord

I blida stunder
ett mörker tränger in
det ögonblick av fridfullhet
det aldrig bliva mitt

I mitt minne skall jag bära
hans levnadsglada sång
ur vinterns dvala springer
hopp om grönskans återgång

Hans viloplats ska klinga
som en sorgsen stämma klar
en blomsterkrans på stenen trona
leder till hans grav

I blida stunder
ett mörker tränger in
det ögonblick av frihet
det aldrig bliva mitt

Stunder av stillhet
från bäckar och från skog
de stillar mina strömmar
de fyller mig med ro