Menke - Nattskärran

Halvvaken ruvar sommarnatten
stilla på drömmar, dem ingen vet
Tjärnarnas blanka vatten
spegla en skymningshimmels
bleka oändlighet
Stjärnorna vitare bli
Fjärran, fjärran
nattskärran
sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar,
svävar lågt för sin låghets skull
Duniga skymningsvingar
tyckas bundna vid jorden,
tyngda av stoft och mull
Ve den, vars vingepar
ej kan sig höja,
blott dröja,
övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har

Men den vitaste vita bland svanor,
som i morgonens ljusrymd far
sina kungliga banor,
hyste aldrig en längtan
sådan som skärran har
Ingen kan längta så
mot det fjärran
som skärran
mot det evigt vinkande, evigt vikande blå