Acacia - Amourens redoxreaktion

Serverad livet på ett silverfat
Men trots det faller jag ner på knä och kysser
Jag slukar allt tillsammans med min stolthet
Med en ovilja bedjar jag för andras självcentrering

Små ord har etsat sig fast
Och slitit sönder min själ och mitt sensitiva skal
Men likt förbannat så följer jag
Repetitionens spår i samma mönster
Och vid börjans slut väntar en förhoppning
Och jag ger allt för att hasa mig upp till brantens topp
Men där står dem igen
Dryga och med kallhjärtade leenden
De dömer ut mig, de förkastar mig
De tvingar mig in i det låsta kretsloppet
Och de njuter när de ser min akilleshäl blottas igen

Utmattningen går tyst i min eufori
Och den energi som finns omvandlas sakta till antipati
Jag bär på den vekhet som sätter ett pris på allt
Som jag någonsin har hållit kärt
Där ytliga yttranden och förpliktelser
Har lett till svek och vita lögner
Jag ber om ursäkt för min förtvivlan
För det tomrum jag upplever
Hör min förlåtelse, låt det sjunka in
Hylla mig som den uppoffrande idiot jag är
Jag ber er inte om eran tröst
Inte heller om er sympati
Som en vanlig/tråkig höstdag
Vill min verklighet glömmas bort

Varför ge när man förföljs av hotande egenkärlek?
Varför visa när man möts av ett förkrossande?
Varför känna när jag blockeras av emotionella spärrar?
Varför hämmas jag av samma sagolika omständigheter igen, och igen och igen?

Jag vill undgå denna känsla av defekt otillräcklighet
Min ork är snart tröstlös
Den klaraste givmildheten bygger upp min intention
Med den enda strävan att en dag få känna äkta kärlek

Solo: Larsson/Thorén/Larsson/Thorén/Larsson/Thorén

Sträck ut din hand och låt mig få älska innan mina andetag saknar rymd
Vinn tillbaka din självkänsla genom mig när du känner att du begravs i mitt hjärta
Våga släpp taget och sov lugnt mot mitt bröst, tyngdlöst och utan tvekan
Snälla, snälla låt mig ge dig allt, först då kan jag börja leva

(Thorén, 2009)