Katastropha - Värkligheten

I sorgens takt, i nödetider
En vilsen, hopplös, stackars själ
Bemödar sig eftersom den lider
En oförståelig tyngd, så hel
Så varför vill du bära den?
Jag bär den ju åt dig, min vän!
Får jag då känna mig fri?
Ja, dock enbart fri!

Då sorgen når den sista biten
Långt före dödens grepp
Har dragit allt rakt ner i skiten
Och hoppet tagit, klämt och släppt
Så varför vill du tappa det?
Jag vill ju bara slippa det!
Måste du då vara en träl?
Ja, dock enbart en träl!

Ett andetag och en frusen blick
Två sekunder, stunden gick
Allting har passerat
Hela livet har jag levat
Men varför är du rädd för att dö?
För det är ett definitivt adjö!
Kan du då leva fritt?
Ja, dock enbart fritt!

En katastrof som invaderar
bortom alla sunda tankar
En värklighet som inflammerar
medan den din livslust tankar
Så varför låter du den leva?
Jag vågar ej låta den dö!
Måste du då vara en slav?
Ja, dock enbart din slav!

Bekämpa tankarna, egomanin
De ilskna rösterna svär i symmetri
En misslyckad men vattentät tragedi
Var det ej tillräckligt med eutanasi?

Förgät nu hennes barmhärtighet
Förlåt hennes sköra gudomlighet
Förstör hennes anförtrodda humanitet
Förgör henne, misshandla henne
Mata henne med kärlekslöshet

Besegra hatet och hon dör
Förstärk pratet och hon förför
Ur vindstilla vyer en kaosdröm
Som välkomnar ett liv utan beröm

Sakta, men ej stilla
Akta, men inget illa
Henne kan du dock glömma
Vem är du att stå och döma?
Må orättvisan brinna
Må du ditt syfte finna
Må du hitta din inre glöd
Må du återuppväcka den som en gång var död

Lögner, socialt förfall
En farlig ondska blev ditt kall
Hennes kinder tiger
Ondskan växes diger
En parodi på komedi
En tragedi; idioti
Måste hon då vara din?
Ja, och enbart min!

Men säg mig, mitt barn
Vad finns då kvar
I sorgens hus, där allting rasat?
En tårfylld brunn
En skitfylld mun
Eller ett svar på allt du fasat för?

Låt hennes svarta tal eka i dalens djup
En rundgång av svåra val dyker långt ner i stup
Låt hennes fagra ton hitta tron nere i djupet
Försvaga hennes klor, och riv samt glöm hennes vision

Slaven följer ägarens händer
Kläder döljer blodiga ränder
Fingret pekar mot ditt håll
Ångern tvekar i sin stumma roll

Allt det som vissnat leva skall
Naturlig bortgång, varm som kall
En färglös nyans av skrik och iver
Borttappad i dödens vilda dans

Hon, ett offer
Du, ett plåster
Sida vid sida
Älska att lida

Allt det som ruttnat skall återfå
Sin forna form, nu ska den bestå
En horisont, rykande bränd
En vilsen, sorgsen stackars själ, spegelvänd

Slaven ritar, hon betraktar
Knogen nitar, men i sakta takt
Fingret pekar, det är ditt
Ingen nekar, universum och du är kvitt

Låt hennes svarta tal tystna för alla tider
En överväldigande sal för de som henne bestrider
Sänk ner henne till helvetets nivå, ridå, den betryggande döden
Låt minnen och historia förgå, sudda ut ödet

När ljuset stryps och mörkret dränks
När tid står stilla, kallt och befängt
Och synden lockar med sin vassa rot
Rummet fylls av din egengrävda grop

Värklighet, en enighet i evighet
Oförsonlig diskret girighet
Hemlighet, en bräcklig smet i enslighet
Underlåtenhet i avskildhet

Förgät hennes barmhärtighet
Förlåt hennes gudomlighet
Förstör hennes humanitet
Och förför hennes kärlekslöshet