Oblivion - Under en blekgul måne samlas vi

Han var alltid blek med en hud täckt av ärr. Med ögon som verkade se en annan värld. På hans panna en krona av rostig taggtråd som han bar med stolthet. Ingen annan, kunde förstå.

För all hans överjordiska skönhet så bar han med sig skymningen. När han stod med vinden i håret kände jag ett mod, men även en sorg.

När vi vandrade under ett rött himlavalv med stjärnorna rinnande likt rännilar av silver. Mellan träden röster vi kunde höra. Hotfulla djävlar som väntat på denna natt. Luften var darrande. Darrande av en förnimmelse. En fruktansvärd förnimmelse. Och för var steg vi tog steg vår feber. Under en blekgul måne samlas vi.

Med flämtningar av smärta öppnas alla gamla sår. Det röda ljuset i alla nyanser av blod. Där bildas av hans hov bland maskar och ormar. Medans han besvärjer tid och rum att krympa till inget. Stjärnorna rinner inte över himlen längre, ty de har aldrig varit där.