Wormwood - Ensamheten

Du bleka höga land av kristall
Ack dina frusna mörka vatten
Med ursinnig köld som min själ har tatt
Jag blöder mig genom natten

Under spirade stjärnbanér, jag är slukad av rymd
Du och jag bär en livstid av sorg som tyngd

Långa äro nätterna mina - jag vilar under döda träd
Blå tunga mörka drömmar, god natt du forna hem
Och du är sjuk, jag är tom
Ja, jag är tom, så jävla tom inuti

Mitt nedärvda vemod från folket bortom solen
Mitt vurm för min hembygd till den yttersta domen
Så min sista gärning i detta korta liv
Deras kroppa skall skändas, statsmaktens svin

Då slocknade hela svenska ätten, då slocknade hela människosläkten
En tystnad klädd i vindens sus, då slocknade världens sista strimma ljus

Så min sista gärning i detta liv, ett bokslut för vår becksvarta tid
Snart slocknar allt som någonsin fanns i förnekelsens blödande dekadans

Efter det absoluta förfallet
Ensamt och kallt ligger där landet
Längst upp på en nattsvart jord
Frostens hemvist i karga Nord

Må jag vittra i fosterjord
Som i en urna med stoftet och askan från oss
Vi var på höjden av våra levnadsår
VI står på branten med flammande dödsdekor
------
English translation:

You pale, highlands of crystal
O, your frozen dark waters
With furious cold who took my soul
I bleed through the night

Under sprouted stars, I am devoured by space
You and I, carrying a lifetime of grief as weight

The nights are long - I rest under dead trees
Blue, heavy, dark dreams, good night my former home
And you're sick, I'm empty
Yes, I'm empty, so fucking empty inside

My inherited melancholy from the people beyond the sun
My craze for my homestead to the ultimate judgment
So my last deed in this short life
Their bodies will be desecrated, the powers of state-pigs.

Then the whole Swedish strain went out, then the whole human race went out
A silence clothed in the whistling of the wind,
then the last streak of light faded to black.

So my last deed in this life, a statement for our pitch black time
Everything that ever existed will soon go out, in the bleeding decadence of denial.

After the absolute decay
The country is lonely and cold
At the top of a blackened earth
The home of frost in the barren North

May I wither in my home soil
Like in an urn with the dust and ashes from all of us
We were at the height of the age of mankind.
Now we stand by the edge of the precipice with the flaming death as backdrop.